Sveriges satsning på förnybar el är extremt ineffektiv

Svensk energipolitik har för länge sedan havererat efter införandet av elcertifikaten. Det senaste året har inneburit att svenska elkonsumenter tvingats subventionera fram miljövidrigt storskalig vindkraftsel till ingen nytta.

Det har enbart inneburit en ännu större belastning på dagens elnät och att nätpriserna skjuter i höjden. Nätägarna har tvingats bygga ut nät till alla vindmöllor, vilket har inneburit att nätägarna kommer att höja nätavgifterna i år med upp åt 16%.

Det har också inneburit att allt mer vattenkraft tvingats användas till att reglera vindkraftens intermittenta elproduktion. På grund av ett elöverskott , kombinerat med att handeln med utsläppsrätter också har kollapsat, har det inneburit att elpriserna rasat.

Följden har blivit att nödvändiga långsiktiga investeringar i för landet nyttig baskraft inte blir av eller skjuts upp eftersom ägarna känner stor osäkerhet inför framtiden. Intäkterna sjunker för alla kraftslag, så att ingen idag når tillräcklig lönsamhet i sina befintliga anläggningar.

Våra elpriser är alldeles för låga skriker vindindustrins lobbyister. Krav från branschen har nu kommit, att våra politiker måste öka takten i subventionerna.

Men det leder i värsta fall till att fungerande och CO2 snål elproduktion enbart ersätts med intermittent och värdelös vindkraftsel med kort tekniskt livslängd.
Nej, maken till galen energipolitik får man leta efter!!

Många analyser pekar ju på att kärnkraft är det tekniskt sätt mest överlägsna sätt att producera el på. Med en bränsleåtgång som är endast 1/10000 del av fossilkraftens, med en teknisk livslängd som vida överstiger dagens vindkraft och där förmågan att levererar el är som störst när också behovet är som störst!

Kärnkraften har de lägsta CO2 utsläppen räknat per producerad TWh. Till och med när det gäller beräkningar av antalet dödsfall/TWh producerad el så är kärnkraften överlägsen kol och olja och till och med lägre än för vindkraft och vattenkraft!
Så ni motståndare mot kärnkraft, inse fakta och försök att ta till er den information som finns om hur bra eller dålig olika sätt att producera elektricitet är. Om ni gör det så inser ni att kärnkraften helt enkelt är överlägsen allt annat som finns idag.

I en nyligen avslutad studie av förnybar el var en av slutsatserna,
att EU:s politiker inte förstått sig på de instrument som de använt i klimatpolitiken.
Ett fundamentalt fel är till exempel att man parallellt med utsläppsrättshandeln gett särskilda subventioner till produktion av förnybar el.

Som effekt har mängden förnybar el ökat kraftigt, vilket minskat behovet av fossil el och därmed också behovet av utsläppsrätter. Men eftersom antalet av dessa ligger fast, minskar följaktligen också kostnaden för utsläppsrätterna, och därmed förlorar dessa sin verkan.

Kostnaden för att få ner koldioxidutsläppen är i Sverige på nivån 12 000 kronor per ton. I den europeiska utsläppsrättshandeln kostar ett ton koldioxid mindre än 60 kronor.

I Sveriges fall är effekten extrem, Kostnaden för att bli av med ett ton koldioxid var 2015 omkring 1270 euro/ton koldioxid.

Det förklaras framför allt med att Sveriges elproduktion genom – främst – vattenkraften och kärnkraften redan är närmast utsläppsfri.

Studien visar också att Sverige driver fram mycket dyr förnybar el som ersättning för el som knappast har några utsläpp alls:

”Det är ett enormt slöseri. Det skulle vara mycket effektivare att förlita sig enbart på en koldioxidskatt, alternativt handeln med utsläppsrätter”

I en historisk genomgång av energipolitiken i EU ser man en U-sväng för drygt tio år sedan – då avstannade den avreglering av energimarknaden som pågått sedan åttiotalet.

Anledningen var politik som fick medlemsländerna att med klimatargument i stor skala införa en rad stödåtgärder för förnybar el:
investeringsstöd, skatteundantag, feed in-tariffer och annat, dessutom genom att ge förnybar el en gräddfil i nätet och genom att skydda producenterna av den förnybara elen för de kostnader som obalanserna i deras elproduktion skapade.

Som effekt har den konkurrensutsatta delen av energimarknaden reducerats allt mer och kapacitetsmekanismer börjat införas – ännu ett ingrepp i marknaden.

Slutsatsen är att EU:s utsläppshandelssystem kunde fungera utmärkt, om det inte stördes av annan politik: det skulle driva fram aktiviteter och investeringar på ett självständigt sätt av aktörerna med stöd av ett koordinerande prissättningssystem.

Ännu effektivare kunde en annan metod vara, nämligen koldioxidskatt.

Men de riktade stöden till förnybar energi, där besluten dessutom fattas självsvåldigt av de enskilda staterna, har slagit sönder mekanismen. Det har skapat godtycklighet och drivit upp mängden förnybar el utan att detta varit kopplat till koldioxidutsläppen.

De utsläppsrätter som utgetts finns kvar och kommer att köpas av någon – men till ett så lågt pris att de inte har någon styreffekt.

Men även andra nackdelar skapas av stödsystemen: allmänhetens tilltro till marknaden dödas, intressegrupper fajtas för att stödsystemen ska utformas i favör för dem, stödsystemen bäddar för ett opportunistiska beteende.

Många anser att det bottnar i den förda energipolitiken i ett fundamentalt ”kunskapsproblem”: politiken tror att regulatorerna vet vad de i själva verket inte vet och inte kan veta.

Bara marknaden kan ge ett ärligt svar! Det är en hälsning till alla miljöpolitiker, att de bör ta kunskapsproblemet på allvar. Ett miljömål kan uppnås genom målet självt och genom tilltro till människor och deras entreprenörskap.

Med den förda EU-politiken ser marknaden att den inte kommer att fungera:
”Den visar att frestelsen att föra befälet och kontrollera hos de flesta politiker är mycket starkare än tron på marknaden.”