Ban Ki- moon - Mr Chance som äntligen avgår 2016!

Ban Ki-Moon tillträdde som FN:s generalsekreterare 1/1 2007 och omvaldes till en andra mandatperiod 2011. Han lämnar uppdraget vid utgången av 2016. Inte saknad av någon!
Han inledde uppdraget med många löften om reformer bl.a. för att minska korruption och nepotism inom organisationen. Under hans ledning har det snarast blivit mycket värre.

Medarbetare tillsätts inte efter konkret kompetens utan i ett utdraget kohandlande om “rättvisa” mellan könen, mellan kontinenterna, mellan folkslag och mellan länder. Detta illustreras väl av presidiets sammansättning.

Man lyckas enas om ”EN” ordförande, men sedan måste så många hänsyn tas vid tillsättandet av vice ordförande, att man landar med 34 stycken, som skall ges prestigen av denna titel. Men det kan knappast fungera effektivt.

I tidskriften Foreign Policy konstaterar journalisten James Traub att endast Vita huset hade makten att lyfta bort Ban Ki-moon efter den första mandatperioden. Traub öppnar med en minnesvärd bild:

”I maj 2006 kom Ban Ki-moon ut offentligt som sökande till tjänsten som FN:s generalsekreterare. Efter ungefär tjugo minuter av Bans monotona och underliga engelska, hans utstuderat intetsägande svar på frågorna, hade jag fallit i djup sömn. Då borde jag ha insett att han var den perfekta kandidaten för jobbet”.

James Traub gör som många andra en poäng av att Ban Ki-moons färglöshet inte är någon slump.

För Bushadministrationen och dess FN-hatande FN-ambassadör John Bolton var Ban Ki-moon själva ”botemedlet mot Kofi Annans farliga karisma.”

Kofi Annan som under invasionen i Irak hade följt Dag Hammarskjölds exempel och ifrågasatt en självsvåldig supermakt.

”Har FN råd med fem år till under Ban Ki-moon?” frågade sig James Traub när Ban KI-moon omvaldes. Tydligen hade man det - på köpet fick man en tandlös organisation - FN!

Inga-Britt Ahlenius var chef för FN:s internrevision i fem år fram till 2010. Hennes omdöme om honom är “en inkompetent nolla”.

Hon fortsätter:

”Han har inte axlat manteln som chefsadministratör. Han ser sig som jämställd med ett statsöverhuvud och ägnar sig mest åt ceremoniella uppgifter. Det råder ett komplett vakuum i ledarskapet. Han beträder röda mattan och läser upp tal som andra skrivit.”

När Ban Ki-moon tillträde som generalsekreterare gjorde han sig av med alla Kofi Annans närmaste medarbetare och rekryterar sina egna på korta kontrakt.

Ban Ki-moon försökte flera gånger avsätta Inga-Britt Ahlenius, men hon hade ett femårigt mandat beslutat av generalförsamlingen. Det irriterade honom mycket.

Till ledande diplomater säger han att ”Hon brister i respekt för mig”, och ”Jag kan inte arbeta med henne”.

Ban vill ha goda nyheter och bekräftelse på sitt ledarskap.

Sommaren 2010 är han säkert lättad över att bli kvitt den självständiga granskningschefen, men nu ska hon i alla fall tackas av.

Ban-Ki moon eller Mr Chance!

Hur har han fått detta smeknamn? Nils Ekdal beskriver detta i en bok: FN:s förfall under Ban-Ki-moon.

”Karaktären Mr Chance är den vilsne trädgårdsmästaren i Peter Sellers skepnad, i filmen ”Välkommen Mr Chance” - Being there, en klassisk komedi från 1979.

Några mystiska ord i rätt ögonblick, och naturbarnet utan koll på annat än lökar och frön råkar bli världens mäktigaste man.

Presidenten: Tror ni att vi kan få tillväxt genom tillfälliga stimulanser?

Mr Chance: Så länge rötterna inte huggs av är allt väl, och allt kommer att vara väl i trädgården, där tillväxten har sin säsong.

Först kommer våren och sommaren, sedan blir det höst och vinter, och så får vi vår och sommar igen.

Rådgivaren: Jag tror att vår insiktsfulle vän säger att vi ska välkomna naturens oundvikliga fluktuationer, inte nedslås av säsongsvariationen i ekonomin.

Mr Chance: Ja! Det kommer tillväxt i vår.
Presidenten: Hm, jag måste medge att detta var ett av de mest uppfriskande och optimistiska uttalanden jag hört på mycket länge. Jag beundrar ert robusta omdöme. Det är precis vad vi saknar på Capitol Hill.

Många känner till att verkligheten kan överträffa dikten. Historien om Ban Ki-moons resa från utrikesdepartementet i Sydkorea till posten som generalsekreterare i FN står inte Peter Sellers trädgårdsmästare efter.

Där finns samma mumlande, mångtydiga formuleringar och samma osannolika tillfälligheter. Där finns en amerikansk president med svagt omdöme och där finns förvecklingarna när oraklet med erfarenheter från en annan värld ska bära upp den höga posten.

Inga-Britt Ahlenius var redan varit chef för OIOS i två år när Mr Chance tillträder 2007.
Personalen känner till att hon avsatt en EU-kommission och utmanat en nationell regering i Sverige. Hon räds varken fan, troll eller diplomater – allra minst i detta, sitt förmodligen sista toppjobb vid sjuttio års ålder.
Att peka på nakna kejsare, är så att säga hennes specialitet.

Ahlenius rapport 2010

Rapporten är uppdelad på fyra teman: Transparens, Ansvarsutkrävande, Oberoende granskning och Reformer.
Ahlenius inleder med en genomgång av de utfästelser som Ban Ki-moon gjorde när han tillträdde, samt vad som stipuleras i FN-stadgan, och bedömer sedan resultaten mot denna måttstock. Det är helt enkelt en revisionsrapport.

Det är så man mäter kvalitet i offentlig förvaltning. Leverans i relation till regelverket. Effektivitet som ett mått på vad medborgarna får för skattepengarna.

Ahlenius vänder sig direkt till generalsekreteraren, utan omskrivningar. Slutsatserna är bekymrade.

Vidräkningen avslutas så här:

Jag oroas över att vi är inne i en process av förfall och minskad betydelse för Organisationen. Kort sagt – vi verkar vara en allt mindre relevant partner i lösandet av världens problem. Detta underminerar oundvikligen Förenta Nationernas möjligheter att fullfölja sitt mandat. I sista hand är det till skada för freden och stabiliteten i världen, vilket är lika sorgligt som allvarligt.

Tack, herr generalsekreterare, för er uppmärksamhet.

”Förneka aldrig dina egna övertygelser och erfarenheter bara för att få lugn och ro.”

Tänk om det fanns många fler Inga-Britt Ahlenius runt om i världen som kunde sätta en ”blåslampa i "häcken" på odugliga politiker!

Om politiker skapar ett byråkratiskt organ för att undersöka hur allvarligt ett problem är, finns det inte en möjlighet i världen att det organet kommer till slutsatsen att problemet är så litet att inga vidare undersökningar eller åtgärder behövs. Då skulle ju försörjningen för alla byråkrater i organet försvinna. Och eventuellt också försörjningen för en massa andra människor. Alltså fortsätter man att ge sken av att problemet är stort, farligt och behöver undersökas mer. Skulle man mot förmodan komma fram till något förslag kan alltid en av de permanenta medlemmarna lägga ett ”veto

FN i ett nötskal!