tisdag 24 januari 2017

Blir utflyttning av statliga myndigheter en flopp?

Utflyttning av 10 000 statliga jobb från Stockholm, särskilda nedskrivningar av arbetsgivaravgifter och studielån i utsatta kommuner samt särskilda landsbygdslån för bostäder. Det är några av Landsbygdskommitténs 75 förslag för en mer levande landsbygd. 

 Förslaget att utlokalisera 10 000 statliga jobb under en fem- till sjuårsperiod lämnas som en "rekommendation". Det är lika många som tillkommit i Stockholm sedan 2008.
Förslaget ska nu ut på remiss, det är då realisterna kommer till tals! Det är där man pekar på de faktiska konsekvenserna av förslagen.
Frågan är om några av de 75 förslagen som är bra?

Tidigare utflyttningar av statliga arbeten ut i landet har visat sig, att de inte skapar nya arbeten. Snarare tvärtom!
Man förundras återigen att en kommitté slagit till med ett revolutionerande förslag om flyttning av arbeten för att landsbygden utanför tullarna i Stockholm skall leva.
Att flytta ut statliga myndigheter till avfolknings- och kriskommuner som ropar på hjälp ger ingen utveckling.

Det historiska riksdagsbeslutet från den 23 februari 1971 visade att utflyttningen av 37 statliga verk och myndigheter från Stockholm, inte gav den utveckling som man förväntat sig.
Med 46 års erfarenheter i backspegeln och det obefintliga resultatet som är bokfört på den positiva sidan, verkar ha fått dagens regering, att inte inse att man skall byta till ett annat spår.


Tidigare utflyttningar har gett negativa effekter av att flytta en fungerande verksamhet till en helt annan stad och landsända.
Problemet var att man dels tappade extremt mycket kompetens, då väldigt få anställda som bodde i Stockholm, faktiskt ville flytta med hela familjen till typ Östersund, för att ha kvar sitt arbete. Ett av de stora problem var att gifta par hade arbeten på olika myndigheter, varav en myndighet flyttade ut och den andra stannade kvar i Stockholm.

Detta ledde sedan till att många arbetsplatser dränerades från kunniga människor med många års erfarenhet och ersattes med helt ny anställda utan erfarenhet.
De få som följde med i de tidigare utflyttningarna hade fullt upp med att utbilda dom nya. I snitt tog det 3-4 år innan verksamheten började fungera tillfredsställande igen.
Det kostade helt enkelt mer än det smakade, på alla sätt och vis.
Väldigt få boende i Stockholm vill bosätta sig i utanför tullarna. Det kommer heller inte göra så, ifall man flyttar deras arbetsplatser. Då kommer dom istället byta arbete.

http://data.riksdagen.se/fil/6b895c4...7-49b6fcbbfbe7
Där är en utvärdering om en omlokalisering till Kalmar.
 
Läser man utredningarna inser man att det är ineffektiva och dyra lösningar. Är det verkligen ett bra sätt att göra det på?
De orter och kommuner som står i listan är inte medelstora städer som ska kompenseras för nedlagda militärbaser, utan det är just små ”orter” i periferin.
Pajala, Övertorneå, Överkalix, Jokkmokk, Arjeplog, Arvidsjaur, Sorsele, Storuman, Malå, Norsjö, Lycksele, Vilhelmina, Dorotea, Åsele, Strömsund, Ragunda, Bräcke, Berg, Härjedalen, Älvdalen, Malung/Sälen, Vansbro och Torsby.

De flesta av dessa orter har dåliga kommunikationer och bredband och i utredningen finns ingen kostnadsberäkning över hur mycket det kommer att kosta att bygga ut denna infrastruktur. Skall man utlokalisera bör man göra detta till orter som ändå är åtminstone medelstora och levande. Detta då ingen med rätt kompetens vill bo i död bruksort och det är högst tvivelaktigt om det går att blåsa i liv i en sådan ort med en myndighet.
 
Samtidigt måste man inse den centraliseringsivern som varit under långa perioder, de senaste decennierna. Centraliseringsivern har effektivt slagit undan fötterna för mindre orter.

Förvaltningsrätten som funnits på många orter har lagts ner, polisens ledningscentraler i hela landet har koncentrerats, kriminalvårdsanläggningar osv osv. Problemet är att det tar precis lika lång tid, om inte längre att få kvalitet på dessa nya större arbetsplatser som oftast ligger i de största städerna.

På köpte får man hög personalomsättning, dyrare lokaler, tappad lokalkännedom och förståelse för medborgare som inte bor i de största städerna minskar osv.
Förslaget är ett politiskt framstressade beslut som enbart är till för att det ska se bra ut på papperet. Helt oaktat hur myndigheten påverkas.

Vilket även utredningarna visar, att det är dåligt belagda beslut och genomföranden som kostar ofantliga summor pengar, samt även ett enormt tapp av kunnig personal.
 
Man har provat detta förr. Domänverket flyttade till Borlänge från Solna på 70-talet. Det slutade med en slakt av verket och nystart av en massa olika bolag och myndigheter och det mesta fungerade dåligt. Samma gäller Vägverket. Det fanns en uppsjö med verk som flyttades ut. De blev antingen slaktade och eller bolagiserade.

Vi har aldrig tidigare haft så många småmyndigheter som nu och det har sin bakgrund i just dessa flyttar.. All tvångsflytt är av ondo
För att landsbygden inte skall ”självdö” behövs åtgärder som stimulerar företagsamheten som en rejäl sänkning av arbetsgivare avgifterna och kanske ett avskaffande av statlig skatt i utflyttningskommunerna. I förslaget finns en
avsättning av 500M till sänkta arbetsgivaravgifter men det borde vara minst det dubbla för att få verklig fart på landsbygden.

LottaEngzell-Larsson i en artikel i DI:

Hela Sverige kan inte leva på statliga jobb! Samtidigt är det rimligt att staten hjälper till att stärka glesbygdsregioner som har livskraft. Men idéerna om försörjning måste komma inifrån, det är småföretagande hoppet står till om en ort ska kunna växa och bära sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar