Skatt istället för licens för Public service – är det dags att ifrågasätta verksamheten?

En kommitté under ledning av Sture Nordh fick i uppdrag av Bah Kunke att utreda Public Service framtida finansiering. Kommittén presenterade sitt föreslag i början av veckan. Man föreslår en skatt, istället för dagens system med en licensavgift (8,7 miljarder). Skatten ska finansieras från och med år 2019. Förslaget skall nu ut på remiss.

Skatten skall betalas av alla som är över 18 år och har en beskattningsbar inkomst på över 130.000 per år. Avgiften blir 1.308 kronor per person och år. I dag betalar ett hushåll 2.340 kronor per år. Enligt förslaget kommer man att låta de företag som betalar licens idag, slippa betala TV-skatten. Detta gör att man måste ersätta det intäktstappet och därmed går avgiften upp, för en familj med två vuxna. Nu blir det fritt fram för företag som har som affärsidé, att fylla sin lokal med Tv-apparater och ha dem igång dygnet runt, slipper nu betala grundavgiften på 1308 kronor per företag.

TV-licensen är juridisk omöjlig att fortsätta med, eftersom den bara kan krävas in för användare med TV-mottagare. TV-licensen är en kvarleva från den ”svenska modellen.” Ett av problemen för de styrande har varit, att allt fler har avanmält sitt innehav av TV och att ny teknik har möjliggjort att TV-utbudet istället går att få, via internet till dator och mobil. Staten har haft oinskränkt makt genom åren att kunna kräva in pengar, av alla som kunnat titta på TV, vilket givetvis är helt rättsvidrigt i en modern rättsstat.

En miss i förslaget är att alla skall betala skatt, oavsett om man har TV eller inte. Det borde finnas ett undantag i förslaget som möjliggör att man kan slippa skatten om man inte har en TV eller är blind och synskadad som gör att de inte kan titta på TV. Man får hoppas att remissvaren påpekar detta!

Det är närmast lite festligt och komiskt, hur man nu från vänsterhåll, inom allt fler områden, just vill göra olika typer av finansiering oberoende av "politisk klåfingrighet". Vare sig det är presstöd, TV-avgift och liknande. Det verkar definitivt som om vänstern förbereder sig på, att förlora makten och då vill säkerställa att den skattefinansierade vänsterpropagandan ändå kan fortgå i Public Service.

Nu kanske det äntligen kan bli en debatt om storleken på Public Service. Finns det verkligen behov av så många kanaler Är det verkligen Public Service uppgift att konkurrera med privata bolag? Varför ska vi betala för tio kanaler som bara spyr PK propaganda och alla radiokanaler SRP1, SRP2, P3 och P4. Lyssnar man på SR:s P1, får man numera härdsmälta. PK-vinklarna är så hårt dragna att man förundras över, att inte några medarbetare då och då avlider av skam.

Det man fundera över är:
Varför har de en barnkanal?
SVT 1 och SVT2? Behövs bägge?

SVT24 fyller den något behov?
Rapport och Aktuellt. Två dyra nyhetsredaktioner. Behövs två?

Detta till att börja med. Sedan måste vi ha en diskussion om vad som skattepengar ska gå till. Inte är det melodifestivaler i alla fall. Public Service är i bästa fall sådant som de kommersiella kanalerna inte lägger pengar på. Det är samhällsinformation, utbildning och t. ex. pensionärsprogram. Resten får TV4 eller någon annan stå för.

Public Service måste avvecklas med tiden. Det är omodernt och dyrt. Det enda vettiga argument som fanns för PS tidigare var, att det var viktiga kanaler för samhällsinformation och varningar vid t.ex kemiska utsläpp, bränder och annat. Det är fortfarande det enda vettiga argumentet, men idag kan dessa meddelanden skickas ut via mobilmaster istället. Dessutom har alla som har SVT idag tillgång till någon annan kommersiell kanal och det finns ingen anledning till, att inte denna kanal skulle kunna gå ut med information till allmänheten med kompensation för förlorad programtid från staten.

Alla andra har fått spara rejält så självklart måste även SVT och SR halvera sina kostnader. Allt annat är orimligt.

Genom åren har de svenska journalisterna på SVT lyckats hålla sin socialistverkstad utanför riksdagens och allmänhetens insyn medan miljarder årligen har rullat in.
Inga löner, inga chefsförmåner, ingen ideologisk hemvist har offentligt debatterats på ett seriöst vis. Kostnader för hur mycket pengar som går till att sprida det socialistiska budskapet går inte att finna någonstans i SVT:s verksamhetsberättelser.

Ingen journalist, ingen myndighet, ingen revisor eller någon annan har fått ordentlig insyn i denna koloss. Vi vet lika lite om hur mycket pengar SVT använder till vänsterpropaganda som vi vet om Nord Korea.

Socialisterna förlorar sakta men säkert sitt flaggskepp SVT. Det är dock imponerande att vänstern lyckats behålla den största socialistdomänen sedan Sovjetunionen föll under så lång tid. Detta kan socialisterna tacka ”det Sovande folket” för.
Det kommer bli intressant att se hur socialisterna kommer att agera när allmänheten för första gången ges insyn i Public Service verksamhet, eftersom de kommer att tvingas redovisa vart pengarna verkligen används till. En skandal är att man betalar Fredrik Önnevalls advokatkostnader i tingsrätten. Plus naturligtvis den överhängande risken att skötsamt folk till slut ställer sig frågan, varför de ska betala för att bli indoktrinerade a la Nordkorea.

Att fortsatt hävda att vänsterns flaggskepp står under Granskningsnämnden(som är ett skämt och politiskt sammansatt) kommer inte att duga längre. Flaggskeppet sjunker och glädjen är svår att hålla tillbaka.

Det är inte länge sedan det hävdades att man inte skulle öronmärka, nu kommer förslaget och då ska det öronmärkas. De tassar som katten kring het gröt, testar av utsagor. Förslaget ska nu ut på remiss. Färdigt om ett år. Hur tror du det ser ut då?
Erfarenheter finns tydligen från Finland där de lagt över Public service kostnaderna (YLE) på skatten och där budgeten krympts i besparingstider. Mindre guld för maoisterna på Gärdet, således.
Och så den politiska dimensionen. Hur ska man garantera frihet från politisk klåfingrighet?

Skatter har en tendens att leda in samtalet på argument som styrs av plånboken snarare än förnuftet. I dagens samtalsklimat – där granskande, oberoende, journalistik är under hård press – tror vi inte att det är plånboksargumentation vi behöver.

Det som behövs är en diskussion om Public Service existensberättigande. Idag är det mycket tveksamt om dom ens uppfyller den roll dom ska ha för att få skattepengar.
Opartisk och granskande var det länge sen PS var. Oberoende också.
Nu får vi förhoppningsvis nu svart på vitt vad program, programledare och redaktioner kostar (kan tänka mig att kostnaden för två nyhetsredaktioner i Aktuellt och Rapport kommer bli det första som diskuteras).

Någon gång kommer det också komma en lågkonjunktur och där vi kommer vara tvungna att se över våra utgifter, just nu är allt frid och fröjd med rekordskatteintäkter, men det kommer inte vara för evigt. Då kommer Public Service ligga pyrt till, med sina 8,7 miljarder. Vad ska vi dra ner på? Vård och omsorg? Antal poliser? eller dra ner på glättiga program som redan görs i konkurrentkanaler...

Det värsta är att när man lyssnar på företrädare och anställda på Public Service, så är de alltid så fruktansvärt övertygade om sin egen förträfflighet. De ser sig nästan ha gudomlig status. Inte ett uns självkritik kommer någonsin över deras läppar.
Cilla Benkö chef på SR: public service är viktigare än nånsin i dessa tider av "fake news!" SR och SVT är ju "fake news"-spridare av rang, så klart hon tycker det.

 

Minst en av de statliga kanalerna i Danmark har reklam, men de bryter aldrig något program eller någon film. Reklamen är alltid mellan programmen. - Men något sådant kommer vi aldrig att få se i Sverige, eftersom Bonniers då skulle få konkurrens. Bonniers har makten i ett järngrepp i dagens media Sverige.